Vår hemsida använder sig av cookies. Klicka här för mer information

Jag förstår

Längs Sydostlänken år 2025

 

            Vid öppnandet av den nya pendeltågsstationen i Slätmon kunde kommunstyrelsens ord­förande i Kinda kommun med stor tillfredställelse tala om för den församlade skaran av såväl gamla som nyinflyttade slätmonbor att kommunen nu har 15 000 invånare och att prognosen att man skulle bli 20 000 år 2035 nu skrivits upp så att man förväntade sig att redan 2030 vara där.

 

             ”Vi gjorde en ekonomisk satsning, vi riskerade vårt politiska förtroendekapital, debatten var, som ni säkert minns, intensiv – därför är det en extra stor glädje för mig att kunna konstatera att det var värt både besväret och pengarna”.

 

             Ja, okontroversiellt var det inte när kommunledningen i mitten av 2010-talet beslutade dels att det skulle finnas bra bredbandsuppkoppling och fullgod mobiltelefontäckning i hela kommunen, dels att kommunen skulle ha pendeltågstrafik och direkttåg till Stockholm utöver den interregionala trafi­ken mellan Kalmar och Linköping.

 

             Ty dyrt var det. Kommunen fick både dra in på andra satsningar och ta upp lån. Och många undrade om satsningarna skulle få avsedd effekt, ”det går ju lika bra att ta bussen till Linköping och förresten borde man bygga om 34-an i stället”.

 

             Men det visade sig att satsningarna var just det som kommunen behövde för att vända det långsamt sjunkande invånarantalet till ett intresse för att bosätta sig i kommunen som vida översteg vad man tänkt sig ens i sina gladaste fantasier. Människor flyttade i oanad utsträckning till både kommunens tätorter och de små byarna, rentav till isolerade hus i skogen. Det är ju vackert i eklandskapet, i Stångådalen, i skogsbygderna och vid sjöarna. Och för många är det ”lilla formatet” attraktivt.

             Och samtidigt måste man lätt, smidigt och pålitligt kunna ta sig till andra orter och snabbt och säkert hålla kontakt både i arbete och på fritid med hjälp av den moderna tidens alla medier. Mannen i huset arbetar på ett ställe, kvinnan på ett annat, barnen går i skolan på ett tredje och fritidsintressena finns på ett fjärde.

 

De flesta har bil, ofta två bilar, men till de ”gamla vanliga ställena” vill man helst slippa köra bil. Det blir i längden annars orimligt mycket bilresande. Då är pendeltåg med tät trafik (inte glesare än en gång i timmen, rusningstid halv­timme) och bekväma tåg med möjlighet att arbeta via nätet, läsa en (läx-) bok eller sova ett måste.

 

Man flyttar inte till Kisa, Vimmerby, Hultsfred, Högsby eller Mönsterås om inte den möjligheten finns.

 

Det var det kommunledningarna längs banan tog till sig och åtgärdade.

 

Nog trivs människor här, men man flyttar inte dit om inte det vardagliga livet fungerar riktigt bra, inte bara hyfsat bra.

 

Så när pendeltågen började gå både i nordligt läge med Södra Vi, Gullringen, Rimforsa, Brokind, Bestorp och Sturefors och i ett sydligt läge med Målilla, Mörlunda, Ålem och Rockneby med fortsättning efter Linköping till Mjölby/Motala eller Norrköping och fortsättning från Kalmar och västerut, var det som om en propp lossnade.

 

De tomma hyreshusen i ett antal av kommunerna stod inte tomma längre. De obebyggda tomterna tog snart slut; det räckte inte ens med de nya tomter som togs fram.

 

Lite oväntat började också ett förvånansvärt stort antal människor fråga efter tomter i orter som knappast någon trodde var möjligt tidigare.

 

             Det är nästan så att man börjat fundera på dubbelspår mellan Bjärka Säby och Hjulsbro; mötesstation­erna i Sturefors och Hovetorp räcker inte alltid.

 

Den andra stora kategorin som sökt sig till landsbygden är stockholmare med arbeten som till stor del kan skötas via internet.

När de insåg att bredbandsuppkopplingen är lika bra i Gullringen som på Östermalm och mobiltelefonen lika säker att använda i Södra Vi som på Söder i Stockholm och lugnet ”ute på landet” därmed inte var bara en fåfäng dröm utan en realistisk möjlighet – huspriserna dessutom bara en bråkdel – började flyttlassen gå i stor skola till orterna längs Sydostlänken (järnvägen mellan Linköping och Kalmar).

 

Kommunerna byggde dessutom om ett antal övertaliga samlingslokaler till ”Hackersspacekontor” där man för en billig penning kan hyra sig en arbetsplats med all runt-omkring-teknik, arbetskamrater och all den uppbackning det ger.

 

Fast det som verkligen satte fart på stockholmarnas intresse var direkttågen till Stockholm/Uppsala. När man behö­ver träffa sitt företag med huvudkontoret i Stockholm eller vara med på något viktigt möte som inte låter sig skötas via nätet eller hälsa på sina gamla vänner i storstaden, är det så enkelt att gå på tåget i Kisa och Rimforsa eller i Vimmerby eller Hultsfred och styvt en och en halv timme vara i centrala Stockholm. Det tände entusiasmen.

 

Och nu hade det alltså gått så långt att också Slätmon och Sandbäckshult fått sina pendeltågsstationer. Kommunalråden kom från Kisa och Mönsterås till de nya stationerna där mycket folk väntade på invigningen.

I Slätmon väntade det första exemplaret av den nya generationen pendeltåg­, X64.

 

På de nybyggda plattformarna vimlade över 500 människor, som förtjust provade såväl de bekväma platserna i det nya tåget som den moderna teknikens alla möjligheter. Därtill lät sig väl smaka av cidern och tilltuggen som Trafikverket och det gemensamma Trafikbolaget med glädje serverade i solskenet.

 

Satsningen hamnade rätt i tiden också på så sätt att den accelererande miljöförstöringen nu nått det avgörande stadium när makthavare, politiker, opinionsbildare och näringslivets mäktiga på allvar börjat gå från vackra ord till konkret handling.

 

Flera kommuner befann sig plötsligt i framkant i den politiska utvecklingen. Andra kommuner som inte insett nödvändigheten i vare sig den trådlösa uppkopplingen eller den spårbundna trafiken var om inte akterseglade så ändå i bakvatten.

 

 

 

Och som vanligt föder det ena goda det andra.

 

Näringslivet såg inte med självklarhet inte Kinda, Vimmerby, Hultsfred eller Högsby kommuner som exempel, ty där fanns ingen säker framtid utan vikande befolkningsunderlag och därmed osäker samhällsservice; där fanns inte heller en järnväg med godstrafik, en nödvändig förutsättning för framtidsinvesteringar.

 

Nu utvidgades samhällsservicen, och järnvägens upprustning med högt största tillåtna axeltryck och modernt tågledningssystem hade skapat tillit till en fungerande godsjärnväg också för kommande år.

 

Kommunerna utmed Sydostlänken levde inte längre i förhoppningar om en positiv utveckling utan den positiva utvecklingen och den ljusa framtiden var nu alldeles på riktigt.

 

 

Michael Leijonhud

Infrastrukturkansliet

  • Hultsfreds kommun
  • Högsby kommun
  • Kalmar kommun
  • Kinda kommun
  • Linköpings kommun
  • Mönsterås kommun
  • Oskarshamns kommun
  • Vimmerby kommun